2013-11-23: En jakt jag sent kommer glömma

Nu får jag göra en liten latis: Jag kopierar in texten som blev publicerad i Tysk Jaktterrierklubbs tidning. PS: ni får gärna kolla hemsidan av våran rasklubb: www.tjtk.se

"Det är sen november i Bohuslän, snön kommer sent här om den ens kommer. Termometern visar några grader över noll, då havet alltid håller värmen lite extra och vi ger oss av till en jakt jag sent kommer glömma. Landskapet är en blandning av Bohusläns granit, stora mossor och låg skog bland dalgångar och raviner. Lite längre ifrån havet så blir skogen allt lite tätare, stammarna större där jorden höll sig kvar och det finns till och med lite bokskog bland björkar, granar och tall.

Det finns allt gott om rådjur och en hyfsad älgstam men de senaste åren har även avskjutning av vildsvin ökat markant. Dock är utbredningen här väldigt lokal, de har inte hunnit sprida sig över större arealer och verka hålla sig till kända och goda marker, för visst finns de här i Bohuslän: matnyttiga vildsvinsmarker.

Jag och min lilla tik, Sora von den Marokken, 1,5 år då, är bjudna på en arbetskollegas mark i Sotenäs och hoppet om vildsvin finns, då de har setts lite här och var.

 Vi träffas i jaktstugan och det blir ljuvligt prat och lite glögg, radion testas, såten gås igenom och passen lottas, ja, ni vet hur det är så här innan man drar igång.

Då jag inte känner till marken och vi inte vill råka ut för att hamna på grannens så går en av jaktlagets jägare med mig och när vi får klartecken att alla sitter på plats så går vi upp mot sjön, längs en ravin. Sora sliter i kopplet och vindar, något hon tycker luktar gott. Dock ska vi fortsätta lite till så vi kommer lite mera in i marken innan jag skall släppa henne. Vi har då färdats längs vasskanten vid sjön några hundra meter och jag släpper henne. Känner så klart lite press på mig att hunden gör bra ifrån sig och känner irritationen stiga upp när hon drar tillbaka längs spåret vi hade gått. Där står jag, flinar och ber nästan om ursäkt att hunden bara springer tillbaka istället för in i marken. Jag kollar på GPS-en och ser att det tog stopp halvvägs tillbaka och hon viker in mot sjön. Några skall hörs, mera ett gnäll innan hon sätter igång med ordentligt skall, mycket djupare än vanligt. Det står stilla en stund i vassen, jag och Tommy tittar på varan och avtalar vart vi ska ställa oss så vi inte är i vägen för varandra. Efter några minuter går det loss i vassen, drar upp för ett brant berg, igenom ravinen som delar två granitkullar och in i en plantering. Vi ser tyvärr ingenting, det är bara GPS-en som skvallrar. Efter några minuter ståndskall i planteringen så går det loss igen, igenom en storskog och upp mot mossen, en gammal torvmosse som är uppdelad i många många små stycken där folk tog ut torv att elda med förr i tiden. Det syns än på vissa ställen.
Innan det passerar gärdsgården som ramar in mossen, passerar drevet en passkytt i torn, placerad i kanten på en gallringskog. Pang. Ett skott, sen prasslar det i radion att han sköt en gris, den gick några meter och ligger. Hunden kommer strax efter, stannar vid grisen någon minut men verkar ointresserad av det döda djuret. Jag hinner tänka på de bilderna jag ser av andra jaktterriers som ruskar om grisarna och blir lite besviken på henne att hon bara vänder om och går sitt spår tillbaka. Hon kommer dock inte tillbaka till mig utan går rakt ner till sjön igen och det blir liv i vassen på nytt! Hon visste helt enkelt, att det fanns fler grisar där inne, varför stanna kvar vid en död?! Det dröjer inte länge innan även denna gris sätter av ur vassen, upp för branten, genom ravinen. Den tog samma väg när den flydde som kompisen innan, kan vi ha en sådan tur? Pang! Vi hade tur.

Radion prasslar och skytten meddelar att han nog hade träffat grisen, men den gick vidare och försvann, hunden efter. Jag och mitt sällskap hade då inte rört oss många meter sen vi släppte hunden. Vi bestämde att följa

efter drevet på GPS-en och se vart det tar vägen. Gris och hund gick några hundra meter igenom storskog innan det blev stopp i en tätning innan gärdsgården vid mossen. Vi tog oss långsamt och så tyst som möjligt dit, uppmanade passkyttarna att vara med nu lite extra. Strax innan tätningen lämnade jag över GPS-en till Tommy och tog själv ett pass i kanten av storskogen. Tommy började smyga på ståndet och efter några minuter fick han syn på både hund och gris. Sora jobbade runt grisen som tappert försvarade sig men det gick lite trögt, då den var medtaget av skottet. Det kändes som evigheter, allt runtom mig var tyst, endast adrenalinet som rusade i kroppen och hundens arga skall som ekade i skogen. Pang! ”Grisen ligger.” kom det glada beskedet. Som Tommy berättade efteråt så fick han vänta en bra stund, då hunden sprang runt grisen, ingen chans att skjuta. Han kom på att försöka kalla in henne, hon lyssnade faktiskt och lämnade grisen för ett kort ögonblick, han kunde skjuta och så flög hon på igen. Som han uttryckte sig, det var otroligt roligt och spännande att se hunden jobba, lyssna på hans inkallning, få till skottet och hundens glädje efteråt.

 Nå, nu låg två grisar, vi tog med hunden in i marken igen. I en riktigt tät slyngelskog blev det upptag på nytt. Hennes arga skall meddelade att det inte handlade om rådjur. Det stod stilla i det täta och vi försökte ta oss dit.

 När vi kom närmare hörde vi både skall och grymtande, vi lät henne hålla på, i hoppet om att hon får ut vildsvinet. Tyvärr hann vi inte dela på oss på ett lämpligt och säkert sätt där inne i det täta utan stod rygg mot rygg och väntade. Så fick grisen kanske både vind av oss och nog av hunden, då det plötsligt brakade till och kom rakt mot oss ur det täta. Vi hann inte reagera än mindre få till bössan och något skott, då grisen sprang förbi oss på 2meters håll, vi fick hoppa undan. Så bar det av, hunden efter, men tyvärr ur marken. Sora var nog lite trött och släppte efter några minuter och kom tillbaka. Dock fanns det inga fler vildsvin hemma och efter en knapp timme kunde vi blåsa av jakten och dra fram grisarna. Nöjda jägare, nöjda jag och en mer än nöjd terrier.

Waidmannsheil."