2014-05-11: Träning i Sparresäter

Då vart det dags igen att träna hundarna med Joakim och Linda. Kursen höll även i år i Sparresäter, ett underbart ställe att träna hundar. Stora skogar, vida åkrar och hyggen som vi får använda för hundträning, därtill en nästan inhägnad fotbollsplan så även den envetne drevern eller luriga jämten kan släppas och tränas på inkallning. Har anmält Sora, då Svante ju är rätt så begränsat med sin dåliga syn. Självklart har han kvar näsan och ännu mer arbetsvilja, dock får jag fokusera på tiken nu så hon kommer framåt i sin lilla utbildning och inte stannar kvar på dagis. Vi började med lite fika och prat, om hur den gångna drevjaktssäsongen hade gått, sen var det dags att börja med lite allmän lydnad, inkallning och apporteringsövningar med dummis. Det gick bra, hundarna skötte sig och vi gick över att träna med vilt. Joakim är nog den mest engagerade hundtränaren som jag har mött. Hela kursen är genomljust av hans glädje och vilja att hjälpa alla ekipage och ställa upp med alla möjliga former av vilt varje gång. Det är rena fröjden att åka och träna med honom. Sora fick träna på att gripa och bära vilt, något som jag har slarvat med senaste tiden. Hon tog minken till sist. Tyvärr så är hon lite vek kan jag kanske säga. Det hjälper inte att säga till henne på skarpen, då blir hon rent av förtvivlad och förstår inte. Hon försöker inte heller att förstå det jag menar. Men henne får jag verkligen hålla mig lugnt och uppmana henne på ett mera ”kom igen nu”-sätt. Rena motsatsen till Svante! När han inte vill ta jobbet som jag gav honom, så kan jag bara ta i lite hårdare och säga ”Nu fan gör du det som jag säger!”. Då morrar han och brummar till lite, sen gör han som han blir tillsagt. Måste erkänna, att jag tycker mycket mer om att jobba med honom än med henne. Jag vill inte diskutera och be och tjata gulligt med min hund om att utföra något. Men, nu är det som det är, Sora är den karaktären hon är och det går inte att ändra på det. Så jag får helt enkelt anpassa mina krav och mitt sätt att framföra saker till henne så det passar, sen gör hon allt det. Fast, helt ärligt talat: Svante litar jag på, med henne vet jag aldrig, rätt som det är så tappar hon lusten (läs koncentrationen) och gör något annat.

Svante fick ett släpspår med kanin när vi hade tränat färdigt med alla hundar. Jag drog det rätt långt i en stor U-sväng genom skogen och kom ut på grusvägen typ 80m längre bort. Kaninen hade jag tappat efter kanske 200m. Det känns alltid lite olustigt att skicka iväg sin hund ensamt på ett släpspår, dock är Svante hunden som går att lita på. Han fattade direkt, tog spåret och försvann. Vi stod och väntade en bra stund, det känns alltid som mycket, mycket långt att stå och vänta. Han kanske tar kaninen och kommer ut där jag hade fortsatt mot grusvägen? Det får vi se. … Vänta, vänta, vifta undan några mygg. Och där kom det: det välbekanta flåset! Gubben kom med kaninen i käften, i sitt spår tillbaka. Fan så bra! Som jag sa så många gånger tidigare: Svante är en på miljonen.