2017-11-12: Familjedag

    tysk jaktterrier 17 133Ha, ha. Andra gör utflykter med sina barn, i brist på sådana gör vår ”familj” en utflykt till skogen. ”Familjen” vår består av Fredrik, våra två hundar och mig. Och min fina häst förstås. Eftersom jag under jaktsäsongen knappt är hemma och är det ingen jakt, så är jag med hästen, så kändes det idag som om jag skulle behöva få ut min sambo på morgonen för att hänga med att släppa hund.

    tysk jaktterrier 17 134

    Klockan ringer, Svante och Sora reser sig som två oljade blixt och väntar vid jaktbyxorna. Fredrik ligger kvar och grymtar. Typiskt.

    Ni som har en sambo som inte är intresserad i just jakt eller vad än man annars är intresserad i men inte sambon, vet, hur jobbigt det kan vara att få med dem. Jag lockar med att koka kaffe och slänga några skivor polarbröd i brödrostaren. Det bruka fungera. Om inte det hjälper så blir jag lite tuffare och dra undan täcket. Behövdes inte idag, han reste sig och vi kunde starta dagen med en mysig frukost.

     

    Rimfrosten hade ett stadigt grepp om naturen utanför huset, även bilen var klädd i vitt så motorvärmaren fick jobba. 

     

    tysk jaktterrier 17 135

    Hundarna blev otåliga till sist och det blev även jag. Nu skulle vi ut.
    Väl framme vid grusvägen och infarten till skogen börjar det komma konstanta gny bakifrån bilen. Vi trä på oss stövlarna, sätter igång Astron och varje hundens GPS-halsband, när de piper till för att meddela att de är igång, börjar terrierna studsa i sina burar. Härligt. Vissa tycker kanske hundarna ska vara tysta och lydiga. Jag älskar deras glädje till bristningsgränsen så det är en fröjd att öppna burarna och släppa ut de.

     


    Sora får gå i koppel första metrarna, Svante brukar få gå lös. Han ser ju ingenting mer och håller sig runt mig ändå.


    Vi vandrar iväg, släpper Sora och njuter av de än varma solstrålarna. Naturen gnistrar och glittrar, herregud, så underbart att jag helst ville skrika högt! Men, istället laddar jag bössan, petar i öronpropparna i hörselgången och vi vandrar stillsamt vidare. Vi når ett stort hygge, där de nyplanterade träd har nått midjan. Sora är ca. 120m ifrån oss och strövar runt bland träd och ormbunkar som viker sig för vintern.

    tysk jaktterrier 17 136

    Så ylar hon till, skriker och börjar driva. Det går ifrån hygget in mot storskogen, längs riksvägen (…) och buktar uppåt mot hygget igen. Fredrik placerar sig bakom mig, Svante tas i koppel och så står vi och väntar med spänning. Vi ser rådjuret studsar på hyggets nedersta kant, för långt, alldeles för långt. Det buktar uppåt norrut, ut mot åkern, vänder i en fin cirkel neråt igen, går längs vägen och sticker till sist en bre bit österut. Ja, ja, min lilla Sora! Ibland kan du allt hänga i lite extra! Hon släpper efter 29min och vi hinner bli kalla under tiden vi väntar på att hon skulle komma tillbaka.


    Vi tar oss norrut, går en bit på en liten väg, Sora i kopplet nu, så hon kan spara på krafterna. Längst upp släpper vi henne igen, korsar över mossen och in i en ö mitt i mossen. Här hittar hon något väldigt intressant. Rotar och letar, springer och suger doft. Även Svante är nu inte vid vår sida längre utan han är någonstans bland träden och letar: Älg. Sora har under tiden fått ordning på spåret, vi tar oss dit hon började skälla och mycket riktigt: stora avtryck i den frysta mossen vittnar om ko med kalv. Svante, vår blinda kämpe är på 80m ifrån oss, fullt skällande han med. Lilla söta vän! Jag blir alltid så otroligt lycklig över hans vilja att spåra, hans glädje att få ”driva” även om han inte ser någonting. Att han ens ger sig ut, helt i det svarta! Han springer över mossen och bort till nästa skogsdunge, skäller och ”driver”. Terrier! Sora har vi på 350m, hon står och skäller. Så nog är hon framme vid älgarna. Svante vågar inte att ta sig längre. Jag tror det kommer alltid en punkt i hans jaktlust, där han plötsligen vaknar och inser ”Oj, shit, var är jag?” Så börjar han yla, som att säga: kom matta, hämta mig. Men, där går gränsen, kunde han ta sig ifrån i ett spår, så kan han komma tillbaka. Mycket riktigt, så gör han det. Det tar bara sin tid. (…)

     tysk jaktterrier 17 137

    Sora släpper efter en stund och kommer tillbaka hon med, så vi kan fortsätta söderut igen. Där brölar Sora till igen, vi kollar i hennes spår och japp, mera älgspår. Svante får nu gå i koppel så han inte ”stör” för mycket under tiden Sora springer framåt och letar. Hon är dock tyst, vilket tyder på att hon/vi är långt efter. Vi ser tydligt hur älgen gick, eftersom rimfrosten nästan fungerar som spårsnö när den bryts och trycks ner mot den för övrigt blöta marken under. Härligt, så kunde även vi människor ”spåra” och Svante med. Detta är familjeäventyr på hög nivå! Tyvärr så var vi tvungna att stanna vid markgränsen. Sora är en bra bit till i spåret innan hon släpper. Vi väntar in henne vid gränsen och går tillsammans vidare söderut. Nu småpratar vi lite då vi antar att det inte finns något mer nu, snart framme vid bilen.

     

    Dock, vart är Sora? GPS-en visade att hon hade stuckit österut. Hon skällde faktiskt några gånger också. Tydligt ser vi att hon följer ett spår som slingrar sig över hygget norrut, över mossen vi just hade passerad, de bägge skogsdungarna i mossen och vidare norrut mot grannens. Hon skäller lite då och då, sen är det för långt för att höra. Roligt, roligt, hon tyckte det var skoj att spåra idag! Det känns bra, då hon annars inte har någon lugn och ro för att koncentrerad jobba ett spår. Men idag så, på hennes villor visserligen. (…)
    Tyvärr så står vi i skuggan och väntar och hinner bli rätt kalla innan min lilla dam är tillbaka. Nu var hon trött, 19km idag och 21km igår. Det räcker. Nu blir det mat för hela familjen!
    Kram på er i skog och mark.

    Ho-Rüd-Ho.

     *****