2017-10-02: Att äga en terrier ...

    … är att inte få göra misstag. Jag gjorde ett stort misstag idag kan jag så här med facit i handen konstatera. Hade tänkt, då vi inte släpper hund nästa helg (älgjakten börjar på måndagen), så kunde det varit bra att hunden kom loss en stund i alla fall. Istället för att ta en skit tråkig koppelpromenad tänkte jag att passa på efter jobbet. Ännu så är det ljust en bra stund efter jobbet, dags att passa på nu innan vi ställer om klockan till vintertid och solen lyser med sin frånvaro fram till mars, känns det som. Hem efter jobbet, på med jaktkläder, GPS-halsband och iväg. Hundarna var mycket överens med mig om saken: Bra idé att komma loss. Sora sökte och sprang så jag kunde se henne le och vara lycklig, Svante, min blinda krigare höll sig alltid några tiotals meter runt mig. Det hade börjat regna redan på vägen hem från jobbet, men vad gör det mot en kvalitetsstund med sina hundar i en vattendränkt skog? Vi hittade tyvärr inte mycket. Ett rådjur såg jag på håll komma ur planteringen där Svante hade följd efter ett spår. Jag tror att han hade tryckt ut det ur det täta, men sedan vågade han sig inte längre, han ser ju för f..n ingenting. Sora var på helt annat håll under tiden och fick inte nyss på rådjuret. Vi traskade vidare, Sora anslöt sig efter en stund och sticker iväg igen. Gnäller till några skall och följer ett spår längst upp i marken och: Släpper….. Jag går dit hon släppte för att ”få på henne” igen, ser på Svante att det visst fanns någon som hade gått här. Han sätter igång med sitt härliga skall och följer spåret. Sora hänger på, kör om honom och bägge försvinner. Ser att det var älg som hade gått här. Efter några minuter ute på mossen, släpper Svante och återvände. Jag måste erkänna att jag alltid är lika glad att han är tillbaka. Visst, jag släpper inte honom utan GPS på, så jag vet var han är, men ändå. Han är min ”en på miljonen”- hund trots att han är blind så honom vill jag inte att det ska hända något. Sora stack efter en bra stund till. Tyvärr så hörde jag inte ett skall från henne. Troligen var det ”för-länge-sen” älgen hade gått där för hennes smak så hon höll truten. Något irriterad väntade jag in henne och vi drog oss tillbaka mot bilen. Och nu kommer det stora misstaget jag gjorde: Jag skulle ha kopplat henne när vi närmade oss grytet. Grytet som Johan gick miste om sin terrier, grytet som Sora i fjol blev helt sönderbiten i nosen så jaktsäsongen fick ett tidigare slut. GRYTET. Kärring! Nä, jag skulle ha kopplat henne, speciellt med tanke på att det nu närmade sig kvällen och grävlingar och rävar nu är ute och kollar käk. Mycket riktigt, hon stack in i plantagen runt grytet och började skälla. Detta typiska skall som hon har när hon ställer älg eller vildsvin eller… ja grävlingen. De stod i skogen en kort stund, jag hann inte fram för att på ett effektivt sätt kalla in henne. (Ja, jag vet, inkallningen skulle jag kanske träna mera på, men tror mig, det är en hel annan sak att nå fram till sin terrier när den står och är upptagen med sin jakt….)
    Till sist gick det som det måste: ner i gryt.

    tysk jaktterrier 17 101

    Jag väntade en halv timme framför grytet och försökte ropa ut henna utan att lyckas. Gick ifrån grytet och satte mig i bilen för att se om hon kan tänka sig komma upp och behaga att komma. GPS-en visade dock tydligt att så inte var fallet. Konstigt nog så hade jag fullt utslag på GPS-signal. Dock, självklart ingen kontakt via radiovågorna. Efter en halv timme i bilen, det hade hunnit bli mörkt och hon har varit nere i en timme, ringde jag hem till Fredrik. Han fattade det kloka beslutet att inte vänta längre utan komma med spett och spade, vi får gräva ut henne. Jag måste säga att jag inte var så sugen att gräva ut henne, hon skulle komma ut själv, tycker jag. Men tyvärr så känner jag min hund rätt väl nu. Hon tappar förståndet när hon är upphetsad. Nu borde hon dessutom bli trött, hon hade sprungit 20km igår och 10km idag, så kroppen bör vara mör och hjärnan hade hon säkert tappat bort under tiden nere i grytet. Fan också.

    Under tiden jag väntade på att Fredrik och verktyget skulle komma, gick jag fram till grytet igen, hoppades ju på att hon trots allt skulle komma ut! Hon hade varit ute två gånger under tiden jag var borta, enbart för att byta gryt. Det finns två-tre olika gryt med en del ingångar där så hon och grävlingen/räven bytte. Jag kunde till sist lokalisera henne till det stora grytet, hörde hur det dunkade under marken och då och då hörde jag henne skälla. I mina tankar satt jag redan inne på Bilstjärnans djursjukhus med en helt sönderbiten terrier, som sist liksom. Då var hon bara nere en timme, nu var det två timmar sen hon stack ner. Fan också.

    Fredrik kom fram och vi började gräva. Det gick rätt bra faktiskt. Fredrik hade den riktiga spaden, jag skyfflade med klapp-spaden vi en gång hade köpt i en militär affär. Efter en stund kom vi ner till gången och hörde henne rätt bra nu, dock inte där vi hade kommit ner utan de hade flyttat på sig. Vi avvaktade och jag försökte ropa på henne dock självklart utan resultat. Sen var det tyst en lång stund. En fruktansvärt lång stund. Vi grävde på ett nytt ställe där vi tyckte att vi hade hört henne sist. Rötterna gjorde det väldigt svårt för oss att komma fram. Vi ringde till Malin, som äger marken och hon kom med en yxa, mitt på natten, så himla snällt. Vi kom ner till ytterligare en gång, dock ingen hund att få fram där. Nu var det tyst igen. I förtvivlan ringde jag Johan och bad om hjälp. Han har varit med om några sådan här äventyr så jag behövde bara ha någon nära som ”kunde saken”. Helt underbart sa han att han slänger sig i bilen för att komma. Tillbaka till ovanför hålet försöker jag än en gång att ropa på henne. Jag ville bara veta vart hon fanns och att hon levde. Till sist hörde jag ett gnäll, inga skall längre utan mer ett gny. Jag tryckte ner mig själv i hålet för att lysa ner i gångarna med min pannlampa och visst, där nere såg jag ju faktiskt två reflex i hennes ögon. Att det var hon och inte nån grävling/räv såg jag för att det ju fanns GPS-halsbandet på henne och inte på grävlingen. I övrigt var hon en ända stor lerboll. Jag ropade och ropade. Ropade snällt och argt, manade henne med ”köttbullar” (det brukar fungera utmärkt annars att få fart på hunden), vädjade men ingenting gjorde att hon behagade att komma fram. Hon bara satt där inne och tittade på mig. Jäkla hund. Jäkla förbannade hund. Ringde Johan igen, att han inte behövde komma. Nu visste jag att hon levde och var hon var så nu ska jag satans få ut henne. Klockan var halv elva nu. Ner i grytet igen och lysa. Terriern var borta igen. Fan. Ropade och ropade, hon gnydde och gnällde nånstans inne i någon av gångarna. Leran ramlade ner på mig och regnet hade tagit i igen. Mysig måndagskväll liksom. Efter en stunds ropande så dök hon upp i samma gång som tidigare. Nu gällde det att få fram henne lite till. Men, hon tittade bara på mig och rörde sig inte från fläcken! Dumma, dumma hund! Vi breddade hålet för mig lite grann, jag tryckte ner mig längre ner och in i gången för att få tag i henne. Men hon vägrade att bli dragen ut ur grytet. Risk fanns bara att min terrier som hade tappat sin hjärna någonstans skulle krypa längre ner igen så istället för att försöka dra ut henne, hängde jag mig så långt in så jag fick ordentligt tag i halsbandet. Där höll jag henne, hon var några gånger på väg att slingra sig ur, men det gick bra. Fredrik fick under tiden gräva ett hål bredvid mig så vi kunde ta ut henne sidvärts. Kan man tänka sig någon trevligare position än att hänga med överkroppen nere i ett gryt, ena armen inne i gången och hålla i sin hund, benen sticker rakt ut till himlen, det regnar och varje gång Fredrik tog tag med spaden så regnar det ner lera i ögonen. Efter en bra stund hade jag ont i diverse kroppsdelar men det spelade ingen roll. Jag ville ha ut henne. Inte åker vi hem utan henne. Halv tolv lyckades vi! Fredrik fick tag i ena frambenet och drog ut henne. Hon var helt, helt slut. Vi packade ihop, fyllde hålen och drog hemåt. En varm dusch för både mig och hunden, några kilo lera åkte ner i Uddevallas avloppssystem. Som tur var, så klarade hon sig rätt så bra. Fem något djupare sår, men inte en sådan perforerad underkäke som hon fick sist hon stack ner i gryt. Det kanske var räv? Hon har mer sår uppe på nosen, runt ögonen och på sidan av truten, bara två på undersidan. Fredrik tyckte att han hörde något springa iväg under tiden han grävde, men det kan vara regnet. Så vi vet inte. Nu ligger hon i sin korg och gnäller, det gör ont så klart. Vi tvättade rent såren ordentligt, tvättade med desinfektion och mycket vatten. Nu får vi hålla tummarna att hon läker bra, det är ju början på jaktsäsongen, din dumma hund!....
    Lägger in en bild på grävlingen som jag sköt för henne en gång hon hade ställt den ovan jord. Det kanske var redan då hon började fatta tycke om dessa underjordiska djuren. Lite som mamman kanske. Hon är också en sån som gärna grytar under jakten. Jäkla terrier!!

    Ho-Rüd-Ho.

     *****