2017-10-09: Andra måndag i oktober...

    tysk jaktterrier 17 102... och älgjakten börjar. Söndag kväll körde jag upp till Bullaren, vi hade det sedervanliga mötet hemma hos Ivan. Ett glatt gäng nya ansikten dök upp, då marken som Ivan samjagar älg med, blev såld till nya ägare i fjol. Det var med nyfiken bävan jag träffade de ”nya”, som alltid är det skönt med det gamla som man vet vart man har det och nytt är nytt och rörigt, ha, ha. Men det visade sig vara en fullträff med det nya jaktlaget: ambitiösa, glada jägare så måndag morgon bådade gott. 
    Vi samlades halv sju hemma hos Ivan, passen var reden klara och hur drevet skulle gå stod fast sen igår. Ivan skulle gå först och driva tills han kom fram till mig, där skulle han ta mitt pass och jag tog mig och hundarna runt plantagen och inåt marken. Sagt och gjort. Ivans drev gick tomt och när jag strök kopplet på Sora kändes det inte heller som om det kryllar av vilt i marken. Det är inget nytt, här uppe är det i princip viltrent känns det som. Sora sprang och sprang, letade och letade men med timmarna som gick märktes det allt mer på henne att hon börjar tröttna på att springa utan att hitta något intressant. Till sist, när jag nästan hade gett upp, ute vid sankmarken, brölar hon till och det bråkar till i mossen. En liten älg fick vi iväg, dock gick den mellan passkyttarna som såg den utan att kunna komma till skott. Terriern hängde inte i något speciellt, hon var rätt så slut vid det laget. Marken är svårsprungen för en sån liten, kortbent hund så hund studsar mest som en utter upp och ner. Efter 12km studs fanns det liksom inte mycket kvar i henne. Synd, ett litet älgdrev hade nog suttit fint. Men, så är det.
    Vi tog lunch paus. Thomas packade ut gasol-stekpanna, pytt i panna, tallrikar och bestick, ketchup och senap! Kort sagt en fem stjärnig middag ute i skogen. Ni vet, det kan bara inte smaka bättre!
    Vi tog två områden till efter lunch, men även här blängde älgen med sin frånvaro. Ganska tråkigt, speciellt när jag ser andra lägger ut massa bilder från sina älgjakter i älgtäta marker. Men, det är väl själva tjusningen med jakten med: att inte alltid lyckas. Fast nån mer älg hade jag i alla fall gärna sett, bara att veta att de finns lyfter hela jakten till en annan nivå än att gå runt i helt tom skog liksom. Men, så är det, inget att göra åt saken mer än att bryta för dagen, samlas och lägga upp morgondagens drev och pass.
    Kvällen ägnades åt att tvätta rent mina stövlar och försöka torka de. När jag gick i drevet och Sora stötte upp älgen, blev jag nog så exalterad och lycklig över att vi hade hittat något efter alla timmar, att jag helt glömde av att titta ner och sätta fötterna rätt på bärande grästuvor. Det slutade med att hela mitt ena ben försvann i ett gyttjahål, jag satt mer eller mindre fast och ben nummer två var på väg att sjunka det med. Fick lägga mig bakåt, ner i det blöta för att inte sjunka ännu mer. Rädda bössan och häva mig ut. Stövlarna var fyllda med brunt mumsigt luktande vatten, byxorna blöta och stinkande och tja, lusten att gå i detta var ju inte den största. Jag fick låna en jaktkollegas stövlar, bytte byxorna och så kunde vi fortsätta dagen. Så kvällen fick stövlarna första parkett framför brasan. De blev nästan torra inför nästa dagen och med tanke på att jag nog går bättre i mina blöta stövlar som passar än i torra stövlar som dock är 2 storlekar för stora, så fick jag blunda när jag körde ner stackars fötterna i mina fuktiga stövlar, skam den som ger sig.
    Första drevet trodde vi mycket på, hade vi ju skjutit kalv för Sora under detta drev uppe i mossen i fjol. Thomas och jag gick på var sin sida marken, Sora letade tappert utan att någonting intressant kom upp i näsan på henne. Ingenting i väldigt länge. Nån gång emellanåt pep hon till och skällde enstaka djupa skall, drev en kort stund, men det gick åt fel håll i alla fall så där fanns det inte någon älg att hämta. Lite deppig avslutade vi drevet, Ivan tog över och drev av en liten markbit, men ingenting fanns där heller.
    Under en lika perfekt lunch som dagen innan fick vi ett telefonsamtal och visst, vi skulle kunna behöva få upp en älghund. Det laget han var hos hade precis skjutit sin kviga så han kunde komma med henne, en fin jämthundstik.
    Jag fick ett fint pass i solen, satt mig till rätta, laddade och följde hunden på GPS-en. Efter en lång stunds letande hittade hon älg men det gick, så klart ut mellan skyttarna, igen. Vi är för få helt enkelt. Men, som sagt, det är som det är.
    Nöjda eller ja, nöjda och nöjda, avslutade vi älgpremiären 2017 utan älg, vi hade i alla fall tur med vädret.
    Ho-Rüd-Ho.
     

     *****