2017-12-08: Eftersök

Det är rätt lustigt detta med att spåra. Svante älskar att få gå spår, såväl ”riktiga” som anlagda. Han bara älskar det och vet knappt något bättre. Sora däremot: hon hatar att gå anlagda spår. Hur korta eller enkla jag än gör de, så hittar hon annat som är roligare. Hon vet vart spåret ligger men det är liksom skit tråkigt att gå det. Jag tröttnar att lägga spår åt henne då jag känner att hon inte ser nån mening med det. Men, och här kommer ett men med stort -M-: det är en hel annan grej när det gäller! Dvs. att leta upp ett påskjutet djur. Där kan hon bannimej samla ihop sin lilla hjärna och letar utan att tveka eller låta sig distrahera. Tyvärr, eller ja, som tur är väl, så blir det knappt ett eftersök om året, men idag så var det dags.
Det hade gått två timmar efter skottet och de kunde inte hitta rådjuret. Innan vi hann fram, så hann det bli mörkt så det var att sätta pannlampa på och reflexer på hunden. Skytten gick med mig då jag inte har ett vidare sikte för just natt skytte, han har öppna riktmedel och klarar sig bättre. Framme där skotten föll fick hon ringa runt i början för att reda ut från vilket håll det kom och åt vilket håll det gick. Riktningen hon slog in sen stämde bra överens med skyttens minne om vart rådjuret tog vägen.
Sora tog näsan ner i marken på vissa ställen och upp i luften nog för att kontrollera, gick några avstickare men i stort sett följde hon nog vägen rådjuret hade gått. Efter ca. 100m börjar hon bli lite mera koncentrerad och efter ytterligare 50m hittar vi bocken under en buske. Behövdes inte att avfånga.
Waidmannsheil och Suchenglück.
Tack Sora.