2017-12-10: Kylig jaktdag
Termometern hade klättrat några grader under noll, vinden ligger på rätt hård och luften är så där lagom fuktig ändå. Perfekt dag att tillbringa i skogen och kanske bli lite förkyld. Då ingen kunde idag blev det en fin liten revirgång för mig och hundarna. Måste nog erkänna att just gå ensamt, utan passkyttar och utan att behöva hinna med många såtar så alla hundar kommer loss, är balsam för kropp och själ.
Vi drar till jaktmarken hemmavid, terrierna börjar skaka i sina burar när bilen svänger in på grusvägen in till skogen. De vet ju exakt vad som väntar. Sedan plingar GPSen till när den sätts på, ännu ett tecken för de att snart är det dags. Byter foppartofflar mot jaktkängorna och enligt de tar det alldeles för långt. Ut med de, på med halsband och iväg. Glädjen i hunden när den får sprina är som julafton för barnen.
Vi går vår vanliga runda som jag anpassar lite allt eftersom hur och om hon får upp. Vissa dagar har hon väldigt bra driv och söker långt och vidd. Vissa dagar är hon kortare. Nog känner de att det då inte finns så mycket och håller sig närmare. Idag var en sådan ”långt-och-vid” dag. Hon får upp ett rådjur 200m ifrån mig upp mot mossen. Hon verkar få fint grepp om drevet och kommer så småningom förbi mig och Svante. Tyvärr så kan min blinda jävel inte hålla truten och börjar gläfsa av upphetsningen när han känner att ett villebråd närmar sig. Och tyvärr så var det än en sådan dag idag som jag önskade att jag lämnade Svante hemma: Rådjuret var på väg rätt emot mig, jag hade bössan redan uppe, men så vek det av när Svante satt igång sitt trumpetande. Så jäkla bitter, när Sora nu var så duktig. Men, jag kan liksom inte lämna honom hemma. Han blir så ledsen när han inte får följa med.
Sora släpper efter ca. 25min. drev och genar tillbaka. Med henne har jag inte börjat att gå iväg efter det hon har lämnat mig för att söka. Svante kunde det, komma tillbaka dit han lämnade mig efter ett drev, hitta mitt spår och följa det tills han hittade mig igen. Sora, nu 5år har inte riktigt lärt sig det. Nog för att jag inte utsätter henne för situationen för jag inte vill att hon kortar ner drevtider för att hon ”blir rädd” för att inte hitta mig mer. Kanske dags nästa år att börja vänja henne vid det också. Hon är ju ingen unghund längre.
Nöjda och belåtna efter första drevet tänkte jag att bege mig hemåt, behöver fixa lite för jobbet. Vi tog över stora åkern mot bilen när jag ser en hare far upp ur legan. Självklart har lilla råttan varit iväg på annat så jag kunde visa henne spåret när hon kom tillbaka. Hon tar an harslaget, följer fint, det kommer två skall och sen velar hon i änden på åkern. Får nog upp det och följer gårdsvägen en bit innan hon tappar bort haren. Säkert har den hoppat 90grader från vägen upp i skogen och lilla ärthjärna har inte tid att fundera. Hon släpper och kommer tillbaka, glor sen resten av vägen över åkern om hon inte han hitta nån mer hare.
Hemåt och torka kläder.
Kram på er och Ho-Rüd-Ho.
