2017-12-30: På Dianas underbara stigar

Årets sista jakt och vilken dag det blev! Hade den stora äran att få komma till min arbetskollegas och dess vän underbara jaktmark ute på Sotenäs. Samling som rutinen kräver före gryningen i jaktstugan till varm glögg och pepparkakor. Sedesvanligt tjat och berättelser om jakt och livet utanför jakten innan radiokanaler stäms av och passen fördelas. Jag och Sora brukar få gå i en underbar liten såt som passar min terriers sätt att jaga alldeles perfekt. Såten är cirkelrunt, avgränsat av en sjö på ena sidan och två, tyvärr större vägar på östra och södra sida. Just dessa två vägar är tyvärr en lagom stor mardröm: 80km/h som för det mesta är 120, mycket trafik fram och tillbaka till Kungshamn.

Så jag släpper min hund med både glädje och vetande om att drevet kan gå helt fel. Det bruka bukta fint eller gå norrut, men vem vet. Därför är alltid sambon med som med gul reflexväst ska försöka rädda hunden ifall drevet går över vägen. Som tur var har det hittills inte hänt mer än två gånger, då utan sambon och det gick bra. Sen dess har jag inte vågat släppa henne mer om inte sambon är med och håller post mot vägen. Alltid mobil med bilen ifall han snabbt måste kunna iväg till andra sidan marken och dess något mindre trafikerad väg. Japp, så är det.

Morgonljuset tändes så småningom, dags att bege sig ut till passen. Jägarna först, jag fick vänta ute vid vägen tills alla sitter. Att stå och vänta kan kännas rätt så oändligt långt men egentligen är det bara några minuter, ja, ni vet hur det är.

Efter en stund så kom äntligen klartecknet från sista man längst ut mot mossen. Terriern och jag går längs sjökanten, viker upp mot ett högt berg och ska ta oss upp där innan jag skulle släppa. Det visade sig vara rätt så avancerad att komma upp på berget eftersom jag helt enkelt inte hittade stigen som Ingmar hade berättat skulle finnas. Fick ge mig till sist och letade upp mig mot toppen på ett mer eller mindre omöjligt sätt.

Ni som känner Bohuslän vet kanske hur bergen här ser ut: Raviner, klyftor, bergsknallar som inte går att komma över. Där klättrade jag med bössan på ryggen som en bergsget, kom upp till sist, genomsvett bitter över att ha fastnat i alla möjliga buskar och träd. Men, så kunde jag äntligen stryka kopplet och iväg for terriern.

Hon hade under vår klättring haft vittring i nosen, det syntes tydligt på henne och så dröjde det inte ens några minuter innan hon fick kläm på löpan och drev för full hals. Vilket underbart ljud som ekar mellan bergen och raviner! Lilla terriern gjorde ett underbart jobb, drevet buktade helt perfekt i marken, förbi passkyttarna kom till sist fram till mosskanten, där Tommy satt. Pang. Skottet satt där det skulle, bocken föll direkt, terriern drev fram och kunde lugga lite. Jag däremot hade knappt rört mig mer än 50m från fläcken där hon drog iväg.

När hon hade luggat färdigt, släppte hon viltet, följde sitt spår tillbaka och efter 10min var hon tillbaka hos mig. Det är faktiskt rätt trevligt av henne att hon inte blir kvar vid det fällda viltet utan släpper det och kommer tillbaka. Så kunde vi fortsätta längs andra kanten såten som hon inte hade drivit igenom. Hasade ner för berget och igenom ravinen, Sora uppe i varv efter ett lyckat drev var redan långt borta igen.

Följde sjökanten upp mot norr och golfbanan, hör hur hon vrålar till uppe i kullen och ja, hon hade hittat ett rådjur till som sprang ner för kanten, längs med mosskanten men viker upp mot mossen och försvinner med hunden över mossen norrut. Efter 10min. släpper Sora, ställer till det på vägen tillbaka och behöver nästan 15min för att hitta över mossen. Nog är det så att hon halv om halvt fick simma eftersom det är så blött nu i marken och då var väl spåret hon lämnade borta eller svårt att reda ut. Men, till sist så kom hon, vi blåser av jakten, drar fram bocken och samlar oss för sedesvanlig korvgrillning.

Tack så hemskt mycket för en underbar dag!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho och Gott Nytt År! Vi ses i skogen.